Hela morgonen hade det snöat, snön lade sig som ett tunt täcke på asfalten. Så fort någon gick eller åkte över snön blev asfalten synlig och en smält kant dök upp längs spåret. Morgonen hade börjat som alla andra för Amalia. Hon hade vaknat av väckarklockan, hon hade klivit ur sängen och börjat gå mot dörren. Hon rös när hon gick över det kalla golvet, golvplankan utanför hennes rum knarrade som vanligt. Men detta var ingen vanlig dag i Amalias liv. Det här var dagen då hon bestämt sig för att det var dags att göra stora ändringar i sitt liv. Men först måste hon packa vad hon skulle ha med sig. Att åka till skolan var det sista hon tänkte göra idag, men hon lät resten av familjen tro motsatsen. Inom en halvtimme var hon iväg, hon hade bara tagit med det nödvändigaste. Cykeln plöjde igenom nysnön, hon cyklade som om hon hade all tid i världen. Och det hade hon för det skulle dröja många timmar till innan någon insåg att hon var borta...
Bussterminalen låg öde, bara ett fåtal människor hade passerat genom den denna morgon. Hon skulle bli en av alla som åkte härifrån denna dag. Men just nu hade en buss just försvunnit, och nästa skulle gå först om en timme. Bakom disken satt en kort och tjock kvinna med kort blont hår, hon tittade granskande på Amalia när hon kom in genom dörrarna på det förvånansvärt lilla stationshuset. Kvinnan såg ut att fundera på om Amalia var en av dessa ungdomar som skolkade från idrotten eller något annat ämne som hon själv aldrig tyckt om på den tiden hon gick i skolan. Amalia satte sig vid fönstret i det lilla stationshuset. Hon öppnade väskan och tog fram kartan. Det var långt till det ställe hon skulle, hon var inte helt säker på om hon skulle hitta. Hon började fabulera över framtiden i sitt nya liv som väntade för henne, om hon bara kom härifrån.
Och om bara ingen kände igen henne på sin flykt. Ett tag senare kom bussen, också busschauffören kollade granskande på henne när hon klev ombord på bussen, hon stegade fram till mitten och satte sig vid fönstret raden bakom mitten. Det klev också på en svartklädd kille i 30års åldern och en tant med en dvärgpudel som fick sitta på sätet... Bussen rullade iväg och Amalias hjärta tog ett galoppsprång i bröstet på henne, adrenalinet flödade. Äntligen! Äntligen var hon på väg, bort, långt bort från detta samhälle som hon var så trött på. En timme senare stannade bussen, den hade nått sin slutdestination.
Här blev det byte till tåg för Amalia, det var ett gammalt tåg där man satt i små avdelningar, mitt emot varandra. Hon letade reda på sin plats och så började tåget att rulla, längre och längre bort från allt vad hem var kom hon. Tio stopp senare var hon framme, trodde hon, hon var lite osäker på om det var rätt station att kliva av på. Men det skulle nog fixa sig ändå. Hon var ensam att kliva av, men desto fler klev på tåget som snart rullade vidare. Ensam stod hon kvar på prången och började ångra sig, men gjort var gjort. Långsamt började hon gå mot trapporna så hon kunde ta sig bort från stationen. Det hade börjat bli mörkt och snön yrde kring huvudet på henne, ändå var klockan inte mer än max fyra. Hon skyndade sig till busshållsplatsen, det stod en grupp tjejer i hennes ålder där, hon smälte in i gruppen perfekt. Amalia funderade på vart hon skulle sova i natt...
Vart den här bussen gick hade hon inte en susning om, ens i vilken riktning den åkte i. Det bar i alla fall iväg ut på landet, vilket inte riktigt hade varit hennes avsikt. Tjejerna klev vant av vid en busshållsplats och bussen åkte vidare med Amalia fortfarande i den. Vid nästa hållplats klev hon av, inte för att hon visste varför men kvar ensam i bussen som hon inte visste var den skulle ville hon inte längre vara. Hållplatsen var i ett litet samhälle, det fanns en blomsteraffär och en mataffär, det lyste i några skyltfönster men annars såg samhället lika dött ut som hemma. Om inte ännu dödare. Hon räknade ut att familjen där hemma snart skulle börja bli oroliga, inom 5 timmar skulle polisen säkert vara inkopplade. Inom 10 timmar skulle de börjat söka efter henne ute. Sen skulle det nog hunnit vara ute i media, hon rös vid tanken. Ska man försvinna ska det vara på riktigt. Även om det inte riktigt finns en plan, tänkte Amalia. Hon började följa efter en tant som var ute och gick med sina två taxar. Tanten upptäckte att hon blev förföljd och saktade av, hon ropade till sig Amalia och frågade henne om hon kanske ville komma upp till henne på lite varm choklad...
Amalia tackade ja till erbjudandet så bar det av in i skogen på en knappt synlig skogsväg. Hon tvekade men följde efter tanten med taxarna. Efter några minuter kom de fram till en liten stuga som stod alldeles ensam i skogen. Stugan var ljust stålgrå med vita knutar, den var inte så fin extriört men insidan var hemtrevligare. Tanten sa åt Amalia att sätta sig i soffan medan hon gjorde i ordning lite fika. En stund senare kom hon mycket riktigt med fika. De satt tysta en stund. Till sist kunde tanten inte hålla sig längre. "Jag vet vem du är" sa hon piggt. Amalia blev förvånad och lite orolig, hade det redan gått ut i media att hon var borta? "Och jag vet vad du gör här, men det vet du nog inte själv ens" fortsatte tanten. Amalia blev om möjligt ännu mer förvånad, och en smula förvirrad. För hon hade ju kommit hit av misstag, av slumpen och kanske ödet... Hon visste inte säkert men var nyfiken på att höra vad tanten hade att säga. "Jag har väntat länge på att den här dagen ska komma" fortsatte tanten... "Du förstår... Jag är ... som du" sa hon sedan...
Amalia började tugga i hackigare takt på sin kanelbulle, hon blev rädd att hon hamnat hos en galen gammal tant som hemtjänsten inte åker hem till längre för att hon är så konstig och kanske rent av farlig. Tanten märkte genast av reaktionen, "bli inte rädd käre vän, jag vet att det är svårt att förstå i början, det var det för mig också". Amalia blev fundersam... Om tanten nu var som henne, varför hade hon så dålig klädsmak? "Kom så ska jag visa dig" sa tanten. De gick ut i hallen, klädde på sig vinterkläder och gick ut. Tanten först med Amalia några steg bakom, de gick tyst runt stugan. Sen några meter in i skogen tills de kom fram till en öppning till en jordkällare. Amalia blev osäker igen hon ville vända men nyfikenheten hade överhanden. De kravlade sig in i den grottlika källaren och stängde dörren bakom sig. Tanten hade haft med sig en ficklampa och lyste längs väggarna. Det var ingen vanlig jordkällare, det stod det snart klart för Amalia. Det var en tunnel som sluttade neråt, det blev varmare och varmare ju längre ner de kom. Inte behagligt varmt, men ändå så det inte isade när man andades. Till sist kom de till en dörr...
Det var så trångt i korridoren att de inte kunde stå bredvid varandra inte heller raklånga. Amalia fick nyckeln till dörren och fick låsa upp dörren, varför den var låst på ett sånt här otillgängligt ställe som längst in i en jordkällare stod klart först efter att hon krupit in genom den. Tanten kröp också in genom dörren. Men när hon reste sig upp var det inte en tant som stod framför Amalia. Hon tittade snarare på sin spegelbild, fast bilden var tredimensionell. Tanten hade blivit hon själv, inte en dag äldre eller yngre. "Tror du på mig nu då?" säger vad som tidigare var tanten, "Jag heter Amanda" fortsätter icke tanten. Amalia suckar och börjar tro att hon har gått och blivit galen, somnat i en snödriva och hamnat i koma eller vad som helst. Hon nyper sig i armen och blundar, när hon öppnar ögonen igen så står Amanda framför henne. Hon ger upp, hon kanske är död eller fått i sig någon drog eller något. Det känns fel, men ändå rätt. Det är ett nytt liv eller hur? De står vid vattnet, det är varmt och solen gassar. Vinterkläderna känns inte helt rätt för denna plats de hamnat i...
Amalia ser sig omkring, de står vid en stor blå vägg. Dörren de kom igenom är borta, konstigt nog blir hon inte rädd, Amanda står bredvid henne men inte länge till. Hon sjunker ner i sanden och börjar dra av sig sina fula och högst omoderna vinterskor som verkligen hade kunnat väcka tanten i vem som helst. Snart står Amanda där barfota i den heta sanden och börjar dra av sig övriga vinterkläder, oturligt för henne så har hon ju riktiga tantkläder under vinterkläderna. Men Amanda sliter av rubbet och kastar sig ut i vågorna. Amalia står kvar på stranden i full vinterbeklädnad och känner... Alla känslor på samma gång. Men just nu kanske mest rodnad som sprider sig över hela ansiktet. För Amanda, som ser ut exakt som henne själv simmar runt där ute utan en tråd på kroppen. Men vinterkläderna känns snart allt för varma och hon börjar själv klä av de, men endast den tjocka dunjackan och skorna. Resten av kläderna är också varma att ha på sig men hon behåller de hellre på. En stund senare kommer en båt åkandes mot stranden...
Båten är vit med flagnande färg. Den plöjer varsamt genom vattnet som är kristallklart, till Amalias nackdel. Personerna i båten ser ju Amanda. Ännu en gång börjar rodnaden bre ut sig över ansiktet, om den ens hann med att lägga sig från förra gången. Ur båten hoppar givetvis människor, de börjar det mödosamma arbetet med att dra upp båten på stranden. Amalia står där på stranden och kommer sig inte för att ens försöka hjälpa de. I nuläget vet hon ju inte ens vad de pratar för språk. Amanda simmar mot stranden och kliver upp ur vattnet med Baywatch liknande gång. Amalia vill bara sjunka genom sanden så fruktansvärt skämmigt är det att se denna uppenbarelse som ser ut som henne själv. Hon rycker tag i ett stycke tantkläder och slänger det till Amanda som börjar torka av sig vattnet med tantkläderna. Amalia suckar högljutt och börjar gå mot båten. Det är fem människor i båten, hon tycker sig känna igen en av dem, det är en kille med en brunsvart rufsig frisyr, han har solglasögon så man inte ser hans ögon, kanske därför hon inte känner igen honom tänker hon... De andra i båten är också killar men av väldigt varierande ålder.
Amanda har hunnit fram, hon har egenhändigt tillverkat ett stycke anständiga kläder av sina tantkläder, men lukten av tant kommer hon inte undan med. Plötsligt kommer Amalia på var hon har sett killen, det är ju han på bussen. Han som lämnade samma samhälle som hon för inte många timmar sedan. Plötsligt blir hon nyfiken på hur länge hon varit borta. Det känns inte alls som någon lång tid. Hon sätter sig i sanden och börjar räkna men kommer snart på att hon inte kan veta hur länge hon varit borta om hon inte vet hur mycket klockan är nu. Amalia går fram till killarna och frågar helt enkelt hur mycket klockan är. Ingen svarar, det är nästan som om de inte sett att hon står där. Men de ser henne. Hon kan inte låta bli att känna sig lite rädd.
För några minuter sedan stod hon ute i en fullskalig snöstorm mitt i kalla Sverige. Och sen kröp hon in i en källare och så vipps stod hon på en sandstrand med en klon av sig själv. Hur konstigt är inte det? Men det konstiga har bara börjat, bara att det inte har börjat ännu. Amanda kommer till hennes undsättning, även om de inte fått något svar säger hon att det inte spelar någon roll här. "Kom så går vi" säger Amanda plötsligt. "Går vart då?" frågar Amalia, för stranden verkar inte vara mycket mer än en strand.
"Jag tog inte hit dig för att visa att jag är som du, inte endast i alla fall. Jag behöver hjälp med att.... Ehm... En sak som bara du eller vi kan göra ihop" säger Amanda, de går mot den blåa väggen de kom genom och börjar gå längs med den tills de kommer till ett hörn. När de rundat hörnet öppnar sig en hel stad framför dem. Det är inte som man tänker sig en stad, det är hus och människor men inte så mycket bilar. Husen är mest byggda som små hyddor i trä. Amanda drar med sig Amalia in på en smal bakgata och leder henne fram till en husvagn som står en bit in på en tomt. De går in och väl inne säger Amanda "här bor jag" ... "När jag inte är i stugan vill säga" fortsätter hon, "sätt dig". Amalia sätter sig på sängen i den lilla husvagnen. Det luktar kokos i husvagnen, det står en liten cypress i en kruka på bordet, cypressen är klädd som en julgran. Amanda byter om till sina riktiga kläder och erbjuder mer lämpliga kläder åt Amalia som efter viss tvekan accepterar klädombytet. Kläderna passar som om de vore gjorda för henne (vilket de kanske till och med är?).
Sen blir Amanda allvarlig. Hon sätter sig bredvid Amalia på sängen... "Gillar du dina föräldrar?" Frågar hon Amalia, som inte vet riktigt vad hon ska svara... "Ja det gör jag väl" svarar hon till sist. "Är det därför du rymmer hemifrån?" Frågade Amanda med en glimt i ögat. "Det jag ska berätta nu kanske kommer som en chock för dig... Men du måste få veta... Du är adopterad", stämningen i husvagnen ändrades även om Amalia inte visste vad hon kände. Hon ville inte tro på det Amanda sagt, men på samma gång stämde det in så väl på hur hon hela tiden känt under sin uppväxt. Amanda fortsatte "Och jag är adopterad med... Men det är inte allt" hon tystnade en sekund för att hämta kraft... "Vi är tvillingar, som du nog förstår men det är inte det..."
Hon tystnade igen men denna gången kom det inte mer på ett bra tag. Amalia undrade om det var tänkt att hon skulle säga något nu, men vad hon skulle säga i sådana fall visste hon inte. Plötsligt mindes hon vad Amanda sagt tidigare, vad var det hon behövde hjälp med? Så hon frågade helt enkelt "men vad vill du ha hjälp med då?" Amanda ryckte till förvånat, men sansade sig snart. "Jo.. Jag tänkte kanske vi kunde försöka ändra tiden"... Ändra på tiden? Ändra på något som bara går och går... Hur? Frågorna och tankarna hopade sig i huvudet på Amalia. "Jag tänkte vi kunde försöka resa tillbaka i tiden och försöka få våran mamma att behålla oss" sa Amanda. "Men det går väl inte att bara resa i tiden så där?" frågar Amalia.
Amanda reser sig upp från sängen och börjar rota i ett skåp. Hon drar fram en klockliknande mackapär med två långa lila snören som hänger ut. "Jag har bara använt den för korta tidsförändringar förut, så jag vi får väl prova oss fram" förklarar Amanda. Hon sätter sig på sängen igen med mackapären i handen. Ett lila snöre ger hon till Amalia och det andra tar hon själv. Sen ställer hon in grejen på en tid långt, långt, långt tillbaka. Så fort hon tryckt in den lilla omställningsspaken ändras rummet runt dem och helt plötsligt ramlar de med bakdelarna före ner i marken. De sitter i en skog, vad det är för tid är omöjligt att svara på. De tittar sig omkring men ser inget som tyder på att de skulle vara nära en stad med människor i. Ett högt läte hörs skräckinjagande från i närheten ett par sekunder senare står den där...
Det är en två meter hög grå ödla som står på sina bakben. Första tanken Amalia får är att de hamnat i en saga och att detta är en drake. Men sen förstår hon. Det är en dinosaurie, hon blir vettskrämd för den närmar sig henne. I nästa stund är Amanda där till hennes undsättning. De tar båda tag i ett lila snöre och tiden är redan framställd något, dinosaurien försvinner. Plötsligt står de på en äng med grönt saftigt gräs som svajar i vinden. Amalia tittar sig omkring för att se om det finns någon människa där det enda hon ser är en flock med renar som står och betar en bit bort. Hon får plötsligt ett infall och vill rulla sig i gräset. Amalia rullar ner för en kulle medan Amanda sitter och studerar tidsmaskinen. När Amalia slår upp ögonen nedanför kullen har hon ett mänskligt ansikte framför sig. Hon skriker till av förvåning.
Amanda reser sig upp och blir förfärad över vad hon får se. De är helt klart i fel tid igen, för den som nu står på huk och studerar Amalia är inget mindre än en neandertalare! Amalia vill inget hellre än att Amanda ska komma med tidsmaskinen här och nu, visst Amanda är på väg ner men neandertalaren sträcker sig fram och börjar känna på henne. Det känns fel att skrika, för det är ju nästan i alla fall en mänsklig varelse. Amanda är framme nu och ett ögonblick senare är de försvunna till framtiden. Kvar står en förbryllad men nyfiken neandertalare. De färdas genom tid och rum ännu en gång men denna gången får de äntligen sand under fötterna igen. De har hamnat i en tid med människor! Fast ändå inte rätt tid... De ser sig omkring, en hel massa människor försöker få stora klippblock stora som bilar, om inte ännu större att röra sig framåt. Det verkar vara ett omöjligt jobb men med hjälp av några vattenbufflar lyckas de dra blocket några meter. Bakom de sitter en gubbe på en häst. Gubben piskar de som försöker trotsa gravitationen med att släpa omkring på ett stort stenblock. Plötsligt hajar Amalia var de är. De är givetvis i Egypten, vid ett Pyramid bygge.
Hon letar efter Amanda med blicken, men kan inte hitta henne. Paniken börjar bubbla inom henne men så står hon där framför henne rätt som det är. "Om vi ändå ska vara här kan vi lika gärna ha med oss några souvenirer härifrån" Amanda kommer tillbaka med en hel drös med saker sjalar, mynt, kläder osv. Amalia blir så glad över att se henne igen att hon kastar sig fram och kramar Amanda. Deras första riktiga kontakt, som systrar. Stämningen runt henne ändras på ett ögonblick, från marknaden kommer arga gubbar springande och gubben på hästen har också lagt märke till de. Speciellt efter kramen. Stämningen blir hotfull men de slipper oroa sig för konsekvenser för snart är de på flykt till framtiden igen. Månen är full och kallt ljus strålar ner från den. Det är natt till den nya tiden. Att sova hade inte varit prioriterat det senaste dygnet (eller hur lång tid de nu varit på resa). De befinner sig i alla fall i en mänsklig tid. Men vilken tid är oklart. De är i alla fall i utkanten av en by, det är tänt på några ställen i byn men annars är mörkret lagt. De hittar snart en lada med en höskulle där de kryper upp och somnar.
Det är knappt gryning när de väcks, en tjej i deras egen ålder med riktigt gamla, för hennes tid också slitna kläder står över dem. Det är oklart vad hon vill, om hon är ond eller god. Hon ser sliten ut, och undra på det om man är uppe så här tidigt. Man ser på henne att hon inte vet vad hon ska tro. Amanda försöker få kontakt men det står snart klart för de att tjejen inte alls pratar samma språk. Plötsligt blir Amalia rädd, för det härjade ju massa sjukdomar i världen för länge sedan. Och de reser runt i tiden. Tänk om de smittar sig eller tar med sjukdomar hem igen! De försvinner från ladan, tjejen följer de trött med blicken. Amanda drabbas av dåligt samvete och går fram till tjejen och ger henne ett mynt från Egypten. Det är ett glansigt guldmynt. Tjejen skiner upp som en sol, en trött sol men ändå en sol. Amanda går tillbaka till Amalia och de hoppas båda att tjejen gör något vettigt med myntet.
De går in bakom ett utedass och tar på sig de orientaliska kläderna från Egypten. Inte alls för att det passar i denna smutsiga by i vilket århundrade de nu befinner sig i. Men det är klart bättre än de sommarkläderna som de hade innan. De går mot byns huvudgata, de skapar en uppståndelse kring dem förstås. Amalia är lite rädd att de ska tro att de är häxor eller något, och vid närmare eftertanke så är kanske åtminstone en av dem det. Månen är full och kallt ljus strålar ner från den. Det är natt till den nya tiden. Att sova hade inte varit prioriterat det senaste dygnet (eller hur lång tid de nu varit på resa). De befinner sig i alla fall i en mänsklig tid. Men vilken tid är oklart. De är i alla fall i utkanten av en by, det är tänt på några ställen i byn men annars är mörkret lagt. De hittar snart en lada med en höskulle där de kryper upp och somnar.
Det är knappt gryning när de väcks, en tjej i deras egen ålder med riktigt gamla, för hennes tid också slitna kläder står över dem. Det är oklart vad hon vill, om hon är ond eller god. Hon ser sliten ut, och undra på det om man är uppe så här tidigt. Man ser på henne att hon inte vet vad hon ska tro. Amanda försöker få kontakt men det står snart klart för de att tjejen inte alls pratar samma språk. Plötsligt blir Amalia rädd, för det härjade ju massa sjukdomar i världen för länge sedan. Och de reser runt i tiden. Tänk om de smittar sig eller tar med sjukdomar hem igen! De försvinner från ladan, tjejen följer de trött med blicken. Amanda drabbas av dåligt samvete och går fram till tjejen och ger henne ett mynt från Egypten. Det är ett glansigt guldmynt. Tjejen skiner upp som en sol, en trött sol men ändå en sol. Amanda går tillbaka till Amalia och de hoppas båda att tjejen gör något vettigt med myntet.
De går in bakom ett utedass och tar på sig de orientaliska kläderna från Egypten. Inte alls för att det passar i denna smutsiga by i vilket århundrade de nu befinner sig i. Men det är klart bättre än de sommarkläderna som de hade innan. De går mot byns huvudgata, de skapar en uppståndelse kring dem förstås. Amalia är lite rädd att de ska tro att de är häxor eller något, och vid närmare eftertanke så är kanske åtminstone en av dem det. Den nya tiden börjar närma sig den rätta tiden, de ska resa till 1994 eller kanske 1995. Amanda är osäker på när det kan vara bäst att göra det. Amalia har vid det här laget nästan börjat glömma varför de gör den här resan. Hon frågar plötsligt "Vet du något om henne?" Amanda rycker till igen som hon gjorde förut på sängen i sin husvagn. När hon sansat sig denna gången svarar hon "Ja det vet jag" sen säger hon inget mer.
De befinner sig i 1900-talets USA. De vet inte säkert vilket år men runt 1940. Deras orientaliska kläder är verkligen malplacerade här. Folk stirrar ut de medan de går och försöker hitta någon plats att byta om. Kläder från Egypten passar inte denna tiden. Bikini passar absolut inte heller. Det enda som kvarstår är 1700-tals klänningarna. Amalia njuter fullt ut när hon drar på sig en av de. De är trånga men det är smällar man får ta. Hon älskar verkligen den här klänningen, som är mörkblå randig i ett dyrt tyg med en vit volang i spets nertill och en slags getingmidja. Amandas ser nästan likadan ut fast hennes är röd. Amanda ger de varsitt sprut med den franska 1500-tals parfymen och så börjar de gå genom staden de hamnat i. Som två flickor från en annan tid, en tid långt innan den som är denna nutid. De slår sig ner på en uteservering. Hungern kommer över dem, även om de inte har några pengar så beställer de ändå varsin smörgås. Att stjäla är en sak men att göra det mitt framför restaurangägaren känns inte riktigt rätt.
När de båda är klara tittar de på varandra i samförstånd, det är dags att sticka. De vänder sig till mannen med uteserveringen och säger att det var den godaste smörgås de någonsin ätit, även om det kanske inte riktigt var så.. De tackar för den och säger att nu måste de försvinna. De försvinner spårlöst innan mannen hinner insistera på att de ska betala för sig. Nästa förflyttning är de i början av -80 på en alpin skidort. Amalia sätter handen ovanför ögonen och tittar ut över backarna. Om deras klädsel är malplacerad i denna tid. Så är alla andras klädsel här helt fel i Amalias egen tid. Hon blir full i skratt av att se, det är som ett skådespel. Men plötsligt blir hon allvarlig och vänder sig till Amanda. "Vi har rest genom tid och rum. Vi började vår resa hemma hos dig, på en söderhavsö. Vi hamnade i en djungel med dinosaurier. Vi hamnade i ett sommrigt Europa för 10000år sedan och sedan i Egypten. I 1500-talets Frankrike och 1700-talets England. Sen -40 talets USA och nu en -80 tals skidort. Vem eller vad bestämmer var vi ska hamna? Tänk om vi hamnar fel?" Amanda såg lugnt på henne och öppnade munnen för att säga något...
När en massa killar började kasta snöbollar på dem. Amalia fick en i huvudet, snön smälte ner i hennes älskade klänning. Hon blev skitförbannad och skrek det fulaste hon kunde komma att tänka på då. Killarna stannade upp i sitt snöbollsgörande. Förvånat kom de fram och började prata med Amanda och Amalia. Det var svenskar, på skidresa med sin klass. Amalia frös och ville därifrån så fort som möjligt. De följde med killarna in i den stuga som de bodde i. Killarna trodde nog att de fått bästa sortens festsällskap inför kvällen som nalkades. Men icke, Amanda och Amalia bad om att få låna toaletten. De gick in båda två. Låste dörren bakom sig och försvann till framtiden. De hamnade i rätt tid. Men nu var deras klädsel om möjligt ännu mer absurd. Men liksom de gjort innan under resan gjorde de intrång i en trädgård och snodde med sig kläder som hängde på tork. Klänningarna stoppade de ner i väskan och så satte de fart mot platsen där deras mamma bodde på. (Amanda hade letat upp adressen i sina adoptionspapper).
De slank in i trapphuset när en av grannarna gick ut. I några steg tog de trapporna upp till tredje våningen och så ringde de på dörren. Nervositeten steg även om de inte alls visste vad de skulle göra där egentligen. I alla fall visste inte Amalia det, vad Amanda hade planerat hade Amalia ingen aning om. Man hörde hur någon mödosamt rörde sig därinne i lägenheten. Plötsligt stod hon där. Höggravid. Hon såg verkligen ut som någon som hade kunnat vara deras mamma. En tystnad uppstod. Sen sprack hon upp i ett leende. "Jag har väntat så länge på det här" sa deras mamma. Amalia hajade till. Det var ännu en överraskning. Deras mamma släppte in de i sin lägenhet. Visade in de i vardagsrummet där de satte sig i soffan där Amalia och Amanda tittade nyfiket på varandra medan deras mamma satte sig i en fåtölj mittemot soffan.
"Ni undrar förstås varför jag valde att lämna bort er?!" Sa deras mamma och la ömt en hand på sin mage där någon av Amalia eller Amanda sparkade mot väggen. Ett unisont "Mmmm" hördes från soffan. "Jag var rädd" började mamman. "Rädd för mig själv, rädd för livet. Rädd för att jag inte skulle kunna ta hand om er" fortsatte hon. "Men allra mest var jag rädd för att tiden skulle komma ikapp mig. Och då ville jag inte ha er i dess väg". Hon tystnade och samlade kraft, precis så som Amalia sett Amanda göra för, vad som verkade som en evighet sedan. "Ni förstår...
"...Jag är inte från den här tiden. Alls. Jag är från framtiden, precis som ni också är. Men jag är från en tid före eran tid. Jag var rädd att behöva slussas tillbaka till den tiden och att ni skulle få växa upp där i den tiden där jag växte upp i". Amalia och Amanda såg på varandra, de förstod inte riktigt vad deras mamma försökte säga dem. "Men nu vet jag bättre" fortsatte deras mamma. "Nu återstår frågan, vill ni ändra på era liv för alltid? Vill ni skriva om historien?". Amalia blev osäker. Hon tänkte på sina föräldrar där hemma även om de inte var hennes riktiga. Hon tänkte på alla kompisar och på de djur hon haft under sin livstid. Saker som format henne och gjort henne till den hon är idag. Amanda tänkte i samma banor. Deras mamma fortsatte "Om ni åker tillbaka till eran tid kommer ni minnas mig, ni vet om era ursprung och när tiden är kommen kommer jag besöka er... Men vill ni börja om från början så behåller jag er istället för att adoptera bort er" hon la andra handen på magen för att mota en välriktad spark
"... Men då kommer ni inte veta något om era liv ni levt i tills denna dag". Amanda skruvade oroligt på sig. Amalia tänkte på de där hemma. Visst hon hade hatat att bo där i den byn där inget hände. Men när hon tänkte närmare på saken så var hon lyckligt lottad ändå. Hon sökte kontakt med Amanda som verkade vara inne på samma spår. Deras mamma förstod deras beslut. "Det var det, de. Men innan ni åker tillbaka till er tid vill jag att ni ska veta en sak..." började hon... Hon drog fram en bild från ett ultraljud. "Här är du Amalia och där är du Amanda och där... är eran syster Amelia". Amanda och Amalia tittade storögt på varandra. De hade en syster. En tredjesyster. "Ni är enäggstrillingar" sa deras mamma. "Amelia är den enda av er som inte blev bortadopterad" hon log vänligt och moderligt medan både Amanda och Amalia inte visste vad de skulle göra eller tro.
"Innan jag lämnade bort er gav jag er en gåva från min tid, min tid är inte som eran. De liknar varandra, de gör de men de är så olika de kan bli." Sa deras mamma. Varpå dörren öppnade sig till ett av rummen. En välbekant figur dök upp i dörröppningen. Det var en mörkhårig man i 30års åldern. Plötsligt förstod Amalia, att han måste vara deras pappa. Han reste också i tiden, för det var killen från bussen och som kommit i båten. Deras mamma vände sig till Amanda. "Din gåva tror jag du har upptäckt redan. Du kan förvandla dig till vem du vill för att smälta in i de situationer som du försätts i" hon log och vände sig till Amalia "Men din gåva har du nog inte hittat själv ännu, så jag ska inte avslöja den. Bara du själv vet att du har den, inom sin tid kommer du veta vad det är." Och så vände hon sig till mannen. På teckenspråk tecknade hon något åt honom. Bitarna föll på plats hos Amalia. Han var döv, det var därför han inte hade svarat hur mycket klockan var i båten.
Mamman vände sig till de igen "Som ni kanske förstår, är det här eran pappa" (eller i alla fall en av de) mumlade hon knappt hörbart. "Han har en enäggstvilling... Så jag vet inte säkert vem..." sa hon sedan. "De har följt er uppväxt på var sitt håll och rapporterat till mig allt eftersom. Jag vågade inte lämna er vind för våg hos främmande människor heller" sa hon sedan med ett osäkert leende. Det var dags att åka hem. Hem till nutiden. De ville inte ändra på tiden trots allt, de hade gått miste om så många erfarenheter av det. Men de visste om varandra nu i alla fall. Även om de inte träffat sin trilling. Först tog de sig tillbaka till stranden, de hamnade just på det stället vid den blå väggen där deras vinterkläder låg. Amanda och Amelia bytte om till de varmare kläderna och så letade Amanda upp portalen som ledde upp till jordkällaren. De kröp tillbaka samma väg som de kommit och innan de visste ordet av fick de gräva sig genom ett lager av snö för att komma upp därifrån. "Men om du bor där på stranden, varför följer du med hit?" undrade Amalia "mina hundar är ju här" svarade Amanda. De gick in i stugan genom lager av snö och hundarna stormade ut i snön för att kissa.
Amalia slog på tvn för att se om de sa något om hennes försvinnande på nyheterna. Och jo mycket riktigt nyhetsuppläsaren läste "15åriga Amalia har nu spårlöst försvunnit, man har letat efter henne i två dygn. Iakttagelser har gjorts men utan framgång om du vet var hon är ring på det här numret...." tillsammans visades det en videosekvens från en skallgångskedja i fullskalig snöstorm. Hon hade bara varit borta i fem dagar. Hon frågade Amanda "Alltså.. Vart är jag någonstans nu?". Amanda såg på henne med road blick, det såg ut som om hon skulle säga något ironiskt. Men istället svarade hon "En bit ovanför Uppsala, men ska du ringa polisen kan du väl gå till busshållsplatsen först?" Sagt och gjort. Amanda delade upp souvenirerna från tidsresan och gav hälften till Amalia. De förberedde sig att skiljas från varandra när Amalia plötsligt kom att tänka på en sak!
"Amanda... Din tid... Är det samma tid som denna, för i sådana fall måste jag ju ha dig som vän på facebook" de började skratta och gav varandra fullständigt namn så de kunde återförenas på facebook senare. Amalia började gå mot bussen, men beslöt sig för att gå in i mataffären och be om att få låna telefonen. Personalen kände igen henne från tv så var cirkusen igång. Inom ett dygn var hon hemma igen. Alla undrade var hon hade varit, hon kunde inte komma med några bra svar på det. Att säga att hon rest i tiden kändes inte riktigt friskt. I tidningarna skrevs det att hon var årets bästa julklapp (för hennes föräldrar i alla fall). Det hade på tal om det redan hunnit bli julafton. Efter lunchen drog hennes föräldrar henne lite avsides och började haspla ur sig något ganska obegripligt...
"Vi var så oroliga för dig ska du veta, vi trodde att du fått reda på det... Och åkt dit för att ..." började hennes mamma, "finna henne?" fyllde Amalia på med själv. Föräldrarna blev askgrå i ansiktet, "hur länge har du vetat?" Slank det ur hennes pappa. "Inte så värst länge, men det gör inget, är inte arga på er om ni trodde det" sa Amalia. "Vi bad polisen finna henne, det var då vi upptäckte..." sa hennes pappa sedan, Amalia blev både road och oroad, upptäckte vad då? att hon hade syskon eller att något var fel? Det ringde på dörren, hennes mamma gick och öppnade och blev stående i hallen med dörren på vid gavel. Amalia och hennes pappa gick efter en stund dit och där stod årets julklapp för Amalias del. Hennes biologiska mamma och Amanda och Amelia. (Senare fick Amalia veta att Amandas tid var precis som hennes egen men några veckor före). Hur det var fixat kvittade. Nu skulle hon få fira jul tillsammans med alla sina föräldrar och alla sina systrar. För första gången. De gick in i en ny tid helt utan att behöva experimentera med den eller fly från den.
